ten days of perfect tunes.

Sitter vid emmas köksbord med magkatarr och trötta ögon.

Jobbade extra igår onsdag... och att arbete på barnavdelning är många gånger otroligt givande och lockar till många leenden och skratt. Igår kväll/inatt var tempot så högt och många små väldigt sjuka barn så många skratt fick jag inte se, det var mest tårar och dystra miner. Tur att jag har så härliga arbetskamrater som uppmuntrar och stöttar varandra. Det var kaos på avdelningen - för lite personal och svårt sjuka barn. Så mitt pass började 12.30 och skulle slutat vid 22. Jag kom hem 03.30.
Usch!
Inte för att det egentligen gör mig så mycket att jobba, bara det blir bra för barnen. Men igår kändes det som att man inte gjorde ett speciellt bra arbete.
Jag var helt slut när jag kom hem. La mig i tältsängen jag fått ärva av emma dessa dagar jag har kvar (hon har ju fått sin stora fina kungsängen säng att mysa i) och slockna på tre röda.

Inatt är det dags igen. Hoppas på bättre bemanning och mindre strul.


Nu är det bara tre pass kvar på jobbet - avd 64. Nu kommer nya utmaningar, sjuka människor som behöver lite hjälp av en sjuksköterskehand. Kämpa kämnpa!






Imorn skulle J komma. Älskade J. Vi skulle avsluta här hemma med att packa in saker i bilen, hänga på cykeln på kulan bakpå bilen och fara tillsammans ned till karlshamn. Avsluta något tillsammans och börja på något nytt! Vi skulle krama om min mor, far, bror med familj. Lämna min bil från min ägo till min bror som skall ha den som pendlarbil. Och bara säga hejdå, men vi ses snart.

Men. Så är misstaget framme - J har körförbud på sin bil då han ej besiktigat den. -harkelharkel- Jag blev bitter, deppig och mina planer såg jag grusas till något jag inte tycker om. Men, det kanske löser sig ändå. J kanske lånar sin fars bil och kör upp... dock får jag inte min älsklingscykel med mig men den får väl stå kvar och hämtas upp i sommar istället. Men, jag blir nöjd om jag får packa in mina sista saker och säga hejdå till familjen med honom och åka med honom ned. Som han ställer upp mitt hjärta, även om det var efter jag hade ett mindre nervsammanbrott. Det är jobbigt nog för mig att säga hejdå här uppe utan hans hand i min.



 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0